top of page
Sök
  • Skribentens bildJonny Duva

SALTSTÄNK | En berättelse om Kattegatts mörker

Jag har en berättelse som måste få nå dina öron. Det är inte bara början på en fiktiv skräckroman, utan en akut varning om det som komma skall, som grundar sig i ett osvikligt hopp om en bättre värld, bortom Kattegatts kompakta mörker och det som lurar under ytan. KAPITEL 1.


Torsdagen den 15 februari, 1999. kl. 01:45. Misstänkt misshandel i ett villaområde i Falkenberg. Polispatrull skickas omgående.


För första gången på säkert tre år hade snön legat kvar i den annars så grådassiga staden vid havet i några dagar. Plogbilarna hade som vanligt kommit ut alldeles för sent vilket i vanlig ordning hade lett till ett antal avkörningar längs vägen, men det var inte prioriterat att stanna och hjälpa dessa nu i skuggan av det som höll på att ske på Slätten, det sömniga bostadsområde där alla de tuffa pojkarna från Anders gamla skola kom från. Han hade ofta undrat hur ett så litet villaområde kunnat uppfostra ett så stort antal mobbare ur samma årskull. Någon måste ju varit mobbad också liksom.

- ”Ledning till Anders, kom.”

- ”Ledning lyssnar, kom.”

- "Svänger in i rondellen nu, vilken väg var det, kom."

- ”Selma Lagerlöfs väg 14. Kom.”

- ”Tack. Klart slut.”


Anders hade alltid haft en konstig känsla för sitt eget namn. Eller inte till just namnet kanske, men till ord som var personligt kopplade till honom. Om han träffade någon som hette just Anders kunde han känna en oförståelig sympati med denne, enkom för att de delade samma namn. När han letade hus för nåt år sedan fick han genast en bra känsla i magen så fort han klev in ett som hade nummer 22 på husknuten. Han fyller år den 22 april och har bott på Schubergstorpsvägen 22 sen han var liten. Då måste ju, enligt universums logik Norra Ringvägen 22 vara ett kanonställe att flytta till. Även fast huset var fullt med mögel och att fladdermössen anskaffat vinden som permanentboende.

- ”Anders?” sa Jessika stressat, som att det var fjärde gången hon sagt hans namn.

- ”Ja, förlåt?”

- ”Känner du dom?”

- ”Vilka?"

- ”Kungafamiljen!?” Sa hon irriterat. ”Nej, de vi ska åka till nu?”

- ”Eh, nej, det tror jag inte. Hur långt är det kvar?”

- ”2 gator till höger.”

Längst in på den ca 50 meter långa gatan, i en återvändsgränd med en liten rondell och 3- bilsparkering i mitten stod en illa klädd kvinna i 40-årsåldern. Hon stod och värmde sig själv i en urtvättad, rosa morgonrock och rök kom från hennes mun när hon andades på grund av den stränga kylan. Hon vände sig om när polisbilens lyktor träffade hennes ryggtavla och gick sakta mot bilen med en stressad förvirring i blicken. Jessica öppnade dörren och mötte kvinnan halvvägs.

- ”Nu är det slut” sa kvinnan konstaterande med ett maktlöst ansiktsuttryck. Som att hon

bevittnat nåt förfärligt, stängt av känslorna men fortfarande hade en liten strimma hopp kvar om att räddningen kan komma.

- ”Hej, berätta för oss vad som hänt” sa Jessika med den lugnaste poliston hon kunde

frambringa. Hon tyckte själv att hon lät så jävla överlägsen när hon försökte verka lugn, men

hade lärt sig på polishögskolan att lugnet är deras främsta vapen.

- ”Han dödar barnen. Eller han dödar alla, det är blod överallt. Vad ska jag göra nu?”

Anders ropade på assistans när han hörde kvinnans beskrivning och föreställde sig det värsta tänkbara. Anders klev ut ur bilen och tittade sig omkring. Alla hus runtomkring var nedsläckta. Jessika fortsatte samtalet medan Anders lyssnade över axeln.

- ”Du behöver inte göra nånting. Vad heter du?”

- ”Anita. Anita Brandell. Jag bor på gatan bakom deras tomt.”

Anders fick en varm känsla i bröstet. Det hette hans syslöjdslärare i femman. Han gillade henne.

- Okej Anita, vi ska snart ta reda på vad som händer där inne. Kan du berätta hur många du tror befinner sig där inne?

- Fem tror jag.

- Ok, hur många vuxna?

- Två.

- Vem av dessa två tror du är gärningsmannen?

- Vad menar du?

- Vem av de två slår barnen?

- ”Karl. Han är tretton år. Herregud, nu har han börjat.”

Anders får en olustig känsla i kroppen. Det är otäckt tyst på den lilla gatan. Som att ingen är hemma. På Anitas beskrivning låter det som att det måste varit ett förbannat oväsen för en stund sedan. Varför är det ingen mer som är vaken? I ögonvrån blinkar en backspegel på en parkerad bil till lite snabbt, som att något reflekterades för en kort sekund. Anders vände sig om för att se om förstärkningen kommit. Fortfarande ingenting. Tyst och mörkt under den trasiga gatlyktan på den snöiga medelklassgatan.

- ”Vad har han börjat med?” frågade Jessica.

- ”Inte Karl. Han är bara en soldat.” Anita sänkte huvudet och grät några tysta tårar som rann

längs hennes bleka kinder, ner mot frottén som snabbt sög upp tårarna, som om de aldrig funnits. Anita satte sig ner på huk, obrydd över att den kalla luften tog sig in på hennes bara hud under morgonrocken, vred sakta upp huvudet, letade upp Jessikas blick och med tårfyllda ögon viskade hon avgrundslöst uppgivet till Jessica:

- ”Förlåt för att jag ringde. Nu har det börjat.”

- ”Vad fan är det som har börjat?” Sa Anders lite för högljutt för en man av hans profession, lätt uppskrämd av den kusliga känslan i kvarteret. Anita satte sig uppgivet ner direkt på marken, lät morgonrocken falla isär och blottade hela sin nakna kropp som var fullklottrad med djupa, illa läkta ärr från hundratals små sticksår.

Ingenting spelade längre någon roll.

- ”Den stora slakten.”


KAPITEL 2


112 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


Inlägg: Blog2_Post
bottom of page